Enligt sägen så anses inte älvorna alltid vara så snälla, det är lätt att göra sig ovän med dom. Som jag skrev i del 2, om man uträttar sina behov i en älvdans (älvring), kan det leda till otur och olycka. Förr kallades det att man hade ”fått älvorna” och att man då hade fått sjukdomarna ”blåsta på sig” av älvorna. För att bota sjukdomen måste man motblåsa lika kraftigt, te x med en blåsbälg. Ett annat sätt var att smörja en skålgrop, med fett och helst offra lite guld som man skavt bort från en guldring.
En skålgrop är en enkel hällristning, gjord under bronsåldern, men de gjordes även under senare tid.
Här i Sverige fanns det år 1759 ett vittnesmål från en man som påstått sig ha besökt älvornas rike. En dag efter en fisketur hade han plötsligt fått syn på en väg som han inte kunnat se förut, han följde den och hamnade vid ett bord med ”småfolk”. Där fanns också en underskön jungfru i naturlig storlek och hon bjöd honom på mat och dryck. Men eftersom han inte ville ta emot det så blev småfolket arga på honom och han utkastad därifrån. När han kom hem igen så hade det gått fyra dygn.
Älvorna sägs vara besläktade med alver som förekommer i nordisk mytologi. Likheter kan även ses mellan älvor och övernaturliga väsen i de keltiska kulturerna.
Älvorna förekommer även i den danska folktron och kallas då oftast elverfolk eller ellefolk. De danska älvorna sägs bosätta sig i högar, vilket berättas om av H. C. Andersen.
Feer som Tingeling och Peter Pan har ibland benämnts med ordet älva, men det finns ingen historisk koppling mellan älvor och feer.
Jag hoppas ni tycker det är lika spännande som jag att höra berättas om dessa små väsen.
Kram från Barbro